Rummet var ganska mysigt faktiskt, dämpad belysning och en skön recliner fåtölj i svart skinn. Gynsängen var väldigt hightech, den var i två delar och kunde bli som en fåtölj och höjas och sänkas på olika sätt, mycket smart konstruerad. Jag fick akupunktur i huvudet och lustgas. Lustgasen var fantastisk, den hjälpte till att ta bort smärtan på toppen av värkarna, men framförallt så hjälpte den mig att andasmed lugna djupa andetag. Man gör såhär: Så fort du känner att en värk är på väg så tar du masken och andas in långa djupa supar av denna gas :-) Du andas in tills du känner att värken börjar klinga av. Jag försökte allt jag kunde att vara tung i kroppen och slappna av, men det är inte så himla lätt under värkarna, men det hjälper att ta emot värkarna lättare på något sätt. Det känns inte som man motarbetar kroppens naturliga förlopp på samma sätt. En stund senare så blev värkarna mer intensiva och lustgasen hjälpte bara med andningen, så då höjde de dosen lite i taget. När det inte hjälpte längre skrek jag att jag ville ha EDA! Då var jag öppen 7 cm. – Om du vill ha EDA så bör du ta det nu, – Ge mig! sa jag omtöcknad från lustgasmasken. Allt förbereddes EKG sugproppar sattes på mig och jag skulle få något dropp osv. Narkosläkaren hann inte komma förrän jag var helt öppen (hade öppnat mig helt på bara 4 timmar!) Då sa de – Avbryt EDAN! Jag tänkte vadå avbryt EDAN? ge mig bedövning för i h-lvete :-)
Nu ska du försöka krysta när du får nästa värk. Åh fantastiskt tänkte jag, nu borde det inte ta så lång tid innan han är ute. Åh jag krystar och krystar och krystar, känner att snart orkar jag inte mer, men försökte hela tiden tänka positivt, nu är det inte långt kvar Marianne, försök stå ut, intalade jag mig själv. Jag frågade dem om jag kanske skulle byta ställning då jag hade så fruktansvärt ont i ryggslutet och att ligga ner kändes inte optimalt. Samtidigt så kände jag inte att jag vill flytta på kroppen heller. Så jag krystade så mycket som jag bara orkade i 3 timmar! När han väl kom ut skrek jag urmorderns urskrik (som Sanjin uttryckte det) Ut kom han i vidöppen bjudning dvs. med näsan uppåt. Det var därför det var så svårt att få ut honom! Bebisen ska helst ligga med näsan neråt dvs. mot min rygg, för att huvudet ska glida optimalt i förlossningskanalen och bäckenet. Nu skulle moderkakan ut, och min tidigare mjuka och behagliga barnmorska, hade bytts ut mot en hårdhänt och ganska barsk en. Hon började dra i navelsträngen där moderkakan satt fast. Jag frågade henne varför hon drar, det gör ju ont. Kan vi inte först vänta på att den kommer ut naturligt, jag menar man behöver ju inte dra redan efter 5-10 min? Så jag frågade hur länge den kunde vara kvar utan att det var farligt? Ca en halvtimma svarade hon. Jag bad henne vänta med att dra ut den, eftersom man kunde hjälpa den på traven med bl.a. akupunktur, det tyckte jag kändes mer naturligt. Men hon fortsatte dra och lyssnade inte på mig. Hon sa om vi inte får ut den måste vi operera dig. Så hon tryckte på magen så jag trodde jag skulle gå sönder och drog och slet i navelsträngen. Hon sa åt mig att krysta, och jag försökte verkligen. Efter många försök lyckades vi och moderkakan kom ut, men det kändes kan jag lova.
Jag sprack på insidan och fick sys på lite olika ställen. Det rann mycket blod från mig och de vägde blodet genom att lägga indränkta kompresser på en våg hela tiden. De sa att jag förlorar ganska mycket blod, och att det snart måste sluta annars skulle jag behöva opereras. Hon tryckte och tryckte på magen för att få ut allt blod och jag bad till högre makter att jag skulle sluta blöda så att det var farligt. Ett tag tänkte jag att jag kanske förblöder och dör i barnsäng, det var ju vanligt förr.
Jag hade antagligen rester av moderkakan kvar inne i livmodern. Barnmorskan såg allvarligt på mig när jag bad henne sluta trycka på min mage som om det vore en slagtrumma. Hon sa – Jag måste se att du slutar blöda så rikligt, annars måste du opereras. Samtidigt ville hon att jag skulle inleda min första amning, eftersom bebisen verkade hungrig. Hon började bedöva mig i underlivet med tandläkarbedövningsspruta och jag försökte amma vår nyfödda bebis. Snacka om att jag var lite spänd :-)
När hon äntligen var klar med stygnen så blev vi lämnade ensamma för första gången. Vi tre...
Alltså det var så mycket känslor, så overklig men samtidigt fantastisk känsla!
Vi tittade på varandra och grät. Trodde inte vi kunde komma närmare varandra, men det kunde vi...
Vilken upplevelse...vilken känsla...det var värt varenda smärta, varenda värk, varenda jobbig period jag haft som gravid. Vi var mer än lyckliga, eufori på hög nivå!
Den klassiska brickan kom in med svenska flaggan! Kändes så mysigt, men jag var inte så hungrig :-)mest törstig (konstigt va? :-)) Efter ett tag skulle de väga och mäta honom och jag fick möjlighet att duscha. Skönt efter allt man gått igenom. Men hjälp vad snurrig och yr jag var, och fy vad ont det gjorde att kissa, även fast jag stod upp i duschen och kissade. Blodet bara rann från mig och jag var lite orolig, men försökte tänka att kunniga personer avgjort att jag inte behövde opereras så då borde det inte vara någon fara. Men jag kände flera gånger i duschrummet att jag var på väg att svimma. Jag böjde huvudet neråt några gånger för att få tillbaka lite blod i huvudet, och jag fick på mig en torr sjukhusrock, gigantisk binda och väldigt sköna nättrosor som passade bra med den största binda jag någonsin sett.
Efter några timmar fick vi kommer upp till BB. Där fick vi ett eget familjerum med utsikt över slottet. All hjälp vi behövde fanns att tillgå. Bara trycka på knappen i sängen så skulle vi få hjälp.
Frukost, lunch, middag och kvällsmål (jättegod och näringsriktig mat) erbjöds och personalen var fantastiskt trevlig och kunnig. Vi fick hjälp med allt ni kan tänka er; amning, blöjbyte, frågor osv.
Det kändes som ett All inclusive hotell. Sanjin stannade hela tiden vid min sida och det känns så fantastiskt att vi har fått möjligheten att gå igenom allt tillsammans, som ett ultrastarkt team. Han vek aldrig undan från min sida under förlossningen. Höll min hand, som jag kramade så hårt så hårt (undra om han fick blåmärken :-)). Serverade mig saft med sugrör mellan värkarna :-) och peppade mig och hjälpte mig tänka på andningen, rösten och att slappna av, precis som vi hade övat på. Är så tacksam över att ha en så fin man vid min sida. Älskar dig najvise ljubavi!
På BB ville de ha mig under uppsikt i och med blodförlusten samt att mitt vatten hade börjat sippra redan på torsdagen och jag hade förhöjd infektionsrisk pga det. Så mitt tips om någon av er som läser detta är gravida och ni plötsligt börjar sippra vatten. Kontakta förlossningen och kom in för bedömning. Hellre att man kontrollerar en gång för mycket än en gång för lite. Efter 2 dygn och allt såg bättre ut med blödningen så var vi så redo vi kunde bli att åka hem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar